Hoppa till innehåll

Välmående förare i Kaukokiito-kedjan

Hanna Vainio, personalchef på Kuljetusliike Taipale Oy, som äger och driver Kaukokiito, slår hål på myter om yrkesförare och diskuterar faktorer som påverkar förarnas välbefinnande på jobbet. Hanna har rekryterat förare och utvecklat arbetstagarupplevelsen vid familjeföretaget i 17 år. Hon är också en del av Kaukokiitos HR-team, som arbetar på kedjenivå.

Förarna är Kaukokiito-kedjans största personalgrupp. Det finns 1 300 förare som är anställda av transportföretag och ytterligare flera hundra underleverantörer.

I folks medvetande är den stereotypa lastbilschauffören ofta en medelålders man klädd i jeans, t-shirt, keps och ett par träskor. Han kanske har yvigt skägg eller mustasch och ser ofta tuff och hård ut.

Den legendariske lastbilsföraren tillbringar mycket tid på vägarna, så han är van vid långa perioder av ensamhet och sina egna rutiner. För att göra hytten mer hemtrevlig har han olika prydnadsföremål såsom nallebjörnar, flaggor och affischer i hytten. Legenden dricker förstås kaffe, äter en ångad korv och tar en cigarett till efterrätt. De här ”gammaldags” stereotypa lastbilsförarna har jobbat och jobbar utan tvekan fortfarande hårt.

Till de viktigaste faktorerna för att behålla medarbetare hör hur väl arbetsgivaren och medarbetaren kan planera skift och arbetsuppgifter tillsammans under karriären.

Hanna Vainio, personalchef, Kuljetusliike Taipale Oy

Den moderna föraren skiljer sig dock ofta på många sätt från den traditionella, legenden. Medelåldern bland Kaukokiito-kedjans förare är cirka 40 år och antalet kvinnliga förare ökar i en glädjande takt varje år. Antalet olika nationaliteter har också ökat betydligt under de senaste tio åren.

Det är roligt att se att allt fler tar ut föräldraledighet varje år, men också att företagen firar pensionsavgångarna. Detta återspeglar det faktum att även förare numera kan gå i pension efter en lång karriär och att det inte finns något behov av att till exempel byta bransch i takt med att karriären framskrider och man blir äldre. Det här har också fått stöd av utvecklingen av arbetsmetoder och arbetsvillkor, teknik och utrustning: man talar mer om och uppmärksammar ergonomi och säkerhetsfrågor, mänskligare skift genom bestämmelser för kör- och vilotider, förarvänligare teknik i bilarna, elektrisk och gasdriven lasthanteringsutrustning och så vidare. Det här är bara några exempel på förändringar som har skett under årtiondena, och vi måste förstås komma ihåg att transportsektorn har många olika typer av prestationsbranscher, så att inte ens alla jobb i sektorn kan placeras på samma skala.

Var kommer välbefinnandet (i arbetet) ifrån?

Medarbetarnas välbefinnande utgår från medarbetaren, och först därefter kan arbetsgivaren tillhandahålla de nödvändiga verktygen för välbefinnande i arbetet. En förares välbefinnande börjar, liksom alla anställdas, med att grunderna är på plats: lämplig kompetens för jobbet, adekvat utbildning för nya eller förändrade arbetsuppgifter, lämplig utrustning, verktyg och arbetskläder, lämpligt och adekvat chefsarbete, tydlig kommunikation och klara instruktioner, tydliga och uppnåeliga mål för arbetet och en god balans mellan arbete och fritid.

Enligt legenden åkte en lastbilsförare hemifrån en söndagskväll och kom hem tre veckor senare på en lördag för att bada bastu. Makan tog traditionellt hand om hemmet och avkomman. I dag har det visat sig att en av de viktigaste faktorerna för att behålla medarbetare är hur väl arbetsgivaren och medarbetaren kan planera skift och arbetsuppgifter tillsammans under karriären. Livssituationer och bland annat familjeförhållanden förändras: ibland kan förarna resa och tillbringa flera dagar hemifrån, men ibland kräver livssituationen att hen kommer hem på eftermiddagen och exempelvis hämtar barnen på dagis.

Ibland kan hälsan bli en utmaning, varvid det vid sidan av en effektiv företagshälsovård, också finns möjlighet för arbetsgivaren att justera eller minska arbetsuppgifterna för att föraren ska kunna fortsätta karriären hos samma arbetsgivare. Arbetsgivaren behöver förstås inte alltid vara flexibel i allt, men genom konstruktivt samarbete kan förvånansvärt många saker göras smidigare.

Lossning och lastning av styckegods är, trots modern utrustning, ett fysiskt krävande arbete jämfört med att exempelvis köra jordmassor. Till exempel har kunden inte alltid utrustning för att lyfta ut flera hundra kilo tunga paket ur bilen, utan de måste lastas av med muskelkraft med hjälp av en gaffelvagn. För att kompensera för långa perioder av stillasittande kan förarna stiga in och ut ur bilen tiotals gånger per dag. Att ta hand om sig själv är alltid på eget ansvar: arbetsgivare kan stödja, hjälpa och ordna med tjänster, men ingen kan gå till mataffären eller gymmet åt någon annan. Som tur är har vi dock bland annat en idrottsförmån för hela kedjan, som syftar till att sänka tröskeln för att till exempel besöka gymmet.

En välmående medarbetare är motiverad, produktiv och engagerad, vilket gynnar medarbetaren och därmed organisationen som helhet.